När vården följer med över gränserna

När mörkret lägger sig över Sverige i november packar många pensionärer resväskan och åker till Algarve. De flesta stannar till april, och i bagaget ligger ofta medicin för flera månader.

Tänk dig Birgitta, 78 år. Hon har förmaksflimmer, typ 2-diabetes och begynnande hjärtsvikt. Varje dag tar hon åtta olika läkemedel. I januari börjar anklarna svullna. Hon går till vårdcentralen, centro de saúde, i staden där hon hyr lägenhet. Läkaren där är noggrann och vänlig, men han kommer inte åt hennes svenska journal. Han vet inte vilka njurvärden hon hade i oktober eller varför kardiologen halverade dosen på en av tabletterna i våras.

Birgitta plockar fram en hopvikt utskrift från 1177 ur handväskan. Den är på svenska och handlar om beslut som en annan läkare har fattat. Han gör därför som de flesta noggranna läkare gör med ett papper de inte kan kontrollera. Han lägger det åt sidan, tar nya prover och börjar om från början. Utskriften var tänkt att knyta ihop två vårdsystem. I praktiken når nästan ingenting fram, och det är fortfarande bara Birgitta som har hela bilden.

Birgitta är påhittad.

Det läkaren vet

År 2025 publicerade en grupp svenska forskare en systematisk översikt av 18 studier med sammanlagt över 15 miljoner patienter. De som fortsatte att gå till samma allmänläkare hade mellan 10 och 15 procent lägre risk att dö i förtid. Risken att läggas in på sjukhus var ungefär lika mycket lägre. De sökte dessutom akuten mellan 10 och 20 procent mer sällan (Engström m.fl., 2025).

I Norge har nästan alla en egen fastlege. Där hade patienter som gått till samma läkare i mer än femton år ungefär 25 procent lägre odds att dö under ett givet år än de som bara haft sin läkare i ett år. Ju längre relationen hade varat, desto större var skillnaden (Sandvik m.fl., 2022).

En förklaring kan vara att en läkare som har träffat dig många gånger lägger märke till sådant som en ny läkare missar. Att du går långsammare än i våras, till exempel. Eller att den nya tabletten från sjukhuset gör samma sak som en du redan tar. Hos de mest sköra patienterna syns det i läkemedelslistan. I England tog äldre med demens som hade hög kontinuitet färre läkemedel, och oddsen för delirium, ett akut förvirringstillstånd, var ungefär en tredjedel lägre (Delgado m.fl., 2022). I Nederländerna fick patienter med hög kontinuitet färre potentiellt olämpliga läkemedel, framför allt de som hade fem eller fler kroniska sjukdomar (te Winkel m.fl., 2023).

Samtidigt ska man vara ärlig med vad forskningen kan visa. Alla studierna är observationsstudier, och de som går till samma läkare i årtionden kan ha varit friskare eller mer stabila från början. När norska allmänläkare gick i pension eller flyttade fick deras patienter ungefär 5 procent fler akuta sjukhuskontakter, mest under det första året. Dödligheten påverkades däremot inte under de fem år som följde (Vinjerui m.fl., 2025). Kontinuitet är alltså ingen mirakelkur, men den gör det lättare att ge god vård.

Det Sverige har lovat

Problemet är inte nytt. Redan 2016 konstaterade utredningen Effektiv vård att bristande kontinuitet är en viktig orsak till att vården är ineffektiv. Sedan juli 2022 står det i lagen att patienten ska få möjlighet att välja och få en fast läkarkontakt. Och sedan juli 2026 måste vårdcentralen tala om för patienten vem läkaren är och hur man kommer i kontakt med den. Men lagen garanterar fortfarande inte att alla faktiskt får en.

På papperet ser det ganska bra ut. I de 16 regioner som rapporterade för 2025 hade ungefär två tredjedelar av patienterna en fast läkarkontakt i registret. Men när Vårdanalys frågade patienterna själva samma år svarade bara 31 procent att de hade en fast läkare. Samtidigt sa 58 procent att de behövde en. Bland dem som är 80 år och äldre har 60 procent en fast läkare, medan 85 procent säger att de behöver en (Vårdanalys, 2026). År 2023 var det bara 15 procent av dem som besökt vårdcentralen minst två gånger under året som alltid fick träffa samma läkare (Vårdanalys, 2023).

Den internationella undersökningen IHP ställer en annan fråga till andra personer, så siffrorna går inte att jämföra rakt av med Vårdanalys panel. Däremot går det att jämföra länder. I 2024 års undersökning svarade 64 procent av svenskarna över 65 år att de hade en ordinarie läkare. Det är 25 procentenheter under snittet för de tio länderna (Vårdanalys, 2025). I Norge står ungefär två procent av de listade invånarna på en lista som saknar fast läkare.

En av orsakerna är att det saknas allmänläkare. Socialstyrelsens riktvärde är en specialist i allmänmedicin per 1 100 listade. I dag har en heltidsarbetande allmänläkare i snitt runt 1 750, och bara åtta procent av vårdcentralscheferna säger att de klarar riktvärdet (Läkarförbundet, 2025). Totalt saknas ungefär 2 500 specialister i allmänmedicin. Bara 14 procent av alla läkare i Sverige är allmänläkare, medan andelen i Portugal ligger mellan 40 och 50 procent. Målet att 55 procent av patienterna skulle ha en fast läkarkontakt plockades bort ur överenskommelsen mellan staten och regionerna 2024. Och i lagen är den fasta läkarkontakten bara en möjlighet, inget som patienten kan kräva.

Det räcker inte heller att ge varje patient en namngiven läkare. När England 2014 gav alla över 75 en namngiven, ansvarig allmänläkare blev kontinuiteten inte bättre, och de akuta inläggningarna ökade mer bland dem över 75 än bland yngre (Tammes m.fl., 2019). I Skåne fick patienter som tilldelades en namngiven allmänläkare när de blev kroniskt sjuka varken bättre kontinuitet eller bättre resultat än andra (Ellegård m.fl., 2024).

När patienten är i Portugal

Ingen vet säkert hur många svenskar som övervintrar i Portugal. Omkring 6 400 är registrerade som bosatta där, men de som bara stannar några månader syns inte i den portugisiska statistiken.

Blir Birgitta sjuk i Algarve kan den portugisiska läkaren inte få fram en sammanfattning av hennes journal. Sverige skickar nämligen ännu inga patientöversikter till andra länder, och EU-reglerna som ska tvinga fram det gäller först från mars 2029. Portugal delar redan sina patientöversikter med läkare i 13 andra länder, men Sverige är inte ett av dem (SPMS, 2026). Svenska e-recept går inte heller att hämta ut utomlands än, så hon behöver ett pappersrecept med de extra uppgifter som apotek i andra EU-länder kräver (FASS, 2026).

Läkemedel inom högkostnadsskyddet får man normalt hämta ut för högst 90 dagar i taget. Om hon får ta ut mer beror på hur hennes region tolkar undantaget för särskilda skäl. Reseskyddet i de flesta hemförsäkringar gäller bara de första 45 dagarna av varje resa, och hos flera bolag räknas inte dagarna om från början om man bara har varit hemma i mindre än 30 dagar. EU-kortet ger henne rätt till offentlig vård på samma villkor som portugiserna, men det gäller inte på privata kliniker och täcker inte heller resan hem. Dessutom har Portugal sin egen läkarbrist. I maj 2026 saknade omkring 1,67 miljoner personer en familjeläkare i den portugisiska offentliga vården. Det är ungefär 15 procent av alla inskrivna.

Allt det här gör att den enda som har hela bilden av Birgittas hälsa är Birgitta själv. En pigg 68-åring som använder BankID varje dag klarar det. En 84-åring med hjärtsvikt och ett minne som börjar svikta gör det ofta inte. Då är det inte sällan en son eller dotter hemma i Sverige som får sitta i telefon mellan två vårdsystem och försöka få ihop det.

Vems ansvar är det?

Övervintrarna visar tydligt en sak. I svensk primärvård följer kontinuiteten patientens adress. När man bor någon annanstans i fem månader hamnar ansvaret hos patienten och familjen. Jag tror inte att mer pengar är det första som behövs. Först måste vi ändra vad vi mäter och vad vi lovar.

Jag vill att vi slutar redovisa registersiffran. Att säga att två tredjedelar har en fast läkarkontakt, när bara en tredjedel själva svarar att de har det, ger en ljusare bild än underlaget visar. Det som borde redovisas för varje vårdcentral, bredvid väntetiderna, är i hur stor andel av besöken patienten faktiskt fick träffa sin fasta läkare.

Jag vill också göra möjligheten till en rättighet, men bara för dem som behöver den mest. För alla över 80 och för multisjuka borde fast läkarkontakt vara en garanti som patienten kan hänvisa till och som regionen kan ställas till svars för. Ett löfte som gäller alla men som ingen kan kräva har hittills inte märkts särskilt mycket i vad patienterna svarar.

Vårdcentralen borde också veta vilka patienter som reser bort. Det räcker med en enkel fråga vid ett vanligt besök: ska du vara utomlands mer än en månad? Då kan man boka ett besök före avresan och ett när patienten kommer hem.

Och vi behöver inte vänta till 2029. Redan långt innan dess skulle 1177 kunna erbjuda en sammanfattning på engelska, en sida lång, med diagnoser, allergier, aktiva substanser och de senaste provsvaren. Den ersätter inte det europeiska systemet, men den gör Birgittas utskrift till något som en portugisisk läkare faktiskt kan använda. Dessutom borde reglerna för hur mycket subventionerad medicin en pensionär får ta ut inför en längre utlandsvistelse vara desamma i hela landet.

Det här kan du göra innan du åker

Till dess får de som övervintrar ordna det mesta själva, och det lönar sig att göra det ordentligt.

Boka ett besök hos din läkare eller sjuksköterska några veckor innan du åker. Fråga vem som är din fasta läkarkontakt och hur du når läkaren från utlandet. Det är vårdcentralen skyldig att berätta sedan juli 2026. Passa på att gå igenom läkemedlen och ta de prover som ska tas. Fråga apoteket hur mycket subventionerad medicin du kan ta ut, och berätta hur länge du blir borta. Be läkaren om ett pappersrecept som gäller utomlands. Tar du narkotikaklassade läkemedel behöver du ett Schengenintyg från apoteket för varje preparat.

Har du en kronisk sjukdom bör du kontakta försäkringsbolaget för en medicinsk förhandsbedömning innan du bokar resan. Symtom eller vård under månaderna före avresan kan göra att försäkringen inte gäller, och det räcker inte att din egen läkare säger att du kan resa. Förläng sedan reseskyddet innan du åker.

Det mest användbara du kan ha med dig är en kort sammanfattning på engelska, skriven eller signerad av vårdcentralen. Den ska innehålla dina diagnoser och allergier, dina läkemedel med namnet på den aktiva substansen och dina senaste provsvar. Med ett sådant papper kan en portugisisk läkare arbeta. Med en utskrift på svenska går det sällan.

I Portugal ringer du 112 vid nödfall. För sådant som kan vänta ringer du SNS 24 på 808 24 24 24, som svarar dygnet runt. Frågor om din kroniska sjukdom och receptförnyelser tar du som vanligt med din egen vårdcentral via 1177, som fungerar även utomlands med BankID eller Freja+. Om din region har 1177 Direkt kan du också få sjukvårdsrådgivning på svenska där. Spara alla papper du får från portugisiska läkare och sjukhus. När du kommer hem lämnar du kopior till vårdcentralen så att de kommer in i journalen, och ber om en läkemedelsgenomgång om något har ändrats under vintern.

Checklista inför vintern

• Boka ett besök före avresan. Fråga vem som är din fasta läkarkontakt och hur du når läkaren från utlandet.
• Gå igenom läkemedlen och ta de prover som ska tas.
• Fråga apoteket om ett större uttag och berätta hur länge du blir borta.
• Pappersrecept som gäller utomlands. Schengenintyg för varje narkotikaklassat läkemedel (gäller för högst 30 dagars förbrukning).
• Läkemedelslista med de aktiva substanserna.
• Sammanfattning på engelska, en sida lång, signerad av vårdcentralen.
• Giltigt EU-kort (beställ i god tid, det kan ta upp till 10 dagar).
• Reseskyddet förlängt före avresan (ofta bara 45 dagar), och en medicinsk förhandsbedömning från försäkringsbolaget om du har en kronisk sjukdom.
• BankID som fungerar i mobilen utomlands.
• Stanna kortare än ett år i taget, så att du fortfarande är folkbokförd i Sverige och listad på din vårdcentral.
• I Portugal: 112, SNS 24 (808 24 24 24) och 1177 för din egen vårdcentral.
• Hemma igen: lämna in de portugisiska papperen och be om en läkemedelsgenomgång.

Pedro Stark, När vården följer med över gränserna, CW1